Norrahammars musikkår
Norrahammars musikkår
En sammanfattning av Norrahammars musikkårs tillkomst och utveckling – från 1930‑talet fram till senare decennier.
Blåsmusiken har alltid haft ett starkt fäste i brukssamhället Norrahammar. Under cirka femtio år var det Birger Ericsson och hans son Harald som i Norrahammar stod för ”mässingsmusiken”.
Ett par Norrahammarsbor, Harry Claesson och Erland Ledell, sökte 1937 intressera några ynglingar att börja spela. Sensommaren 1937 samlades man första gången på hörnet av Flahults ladugård. Under pastor Isac Griperts ledning försökte man frambringa toner på ett antal instrument som upplånats i samhället. Hur ladugårdens djur reagerade inför detta oväsen kan var och en säkert tänka sig. Efter någon tid löstes lokalfrågan genom att man fick disponera södra folkskolans flickslöjdsal (numera benämnd Slättenskolan). Repertoaren bestod till en början av psalmer och religiösa sånger i pastor Griperts arrangemang.
Musikkåren, eller Hornmusikåren som den först kallades, kan anses formellt vara bildad våren 1938 då man ordnade ett banklån på 1 900 SEK för att köpa ett tiotal vita Masterhand‑instrument. Detta år erhöll musikkåren också kommunalt anslag för första gången. Dessutom bidrog Norrahammars fackliga organisationer och Betelförsamlingen med startkapital. Företrädesvis finansierades dock verksamheten med medlemmarnas egna medel genom månadsavgifter om 1:50 SEK och en inträdesavgift om 3:00 SEK. Avgifterna slopades 1943.
De första medlemmarna i musikkåren var: Erland Ledell, Harry Claesson, Gösta Ekman, Harald Sandahl, Erik Ljungberg, Alrik Johansson, Ingvar Andersson, Tage Håkansson, Stig Jansson, Hans Palm och Stig Johansson.
Första gången man spelade inför publik var vid jultiden 1938 då man medverkade vid ett samkväm i Betelkyrkan. Den 15 april 1939 hölls den första konserten i Folkets Hus i Norrahammar. Trots stor nervositet klarade man debuten med den äran. De första engagemangen – för blygsamma gager – kom från sommarhemmen i Norrahammar och Hovslätt.
Redan 1940 medverkade musikkåren i 1:a maj‑firandet i Norrahammar. På morgonen marscherade man från dåvarande sjukstugan (Sydhamra) till kyrkan, vilket blev tradition. Senare utökades marschen till ålderdomshemmet Hälsan på Slätten. När detta revs började marschen i stället från nya Sjukhemmet och avslutades vid ålderdomshemmet Hammargården. Från 1945 medverkade musikkåren även vid 1:a maj‑demonstrationen i Jönköping.
I takt med att fler fick inträde i musikkåren och spelskickligheten växte, ökade även önskemålen om en bredare repertoar. Eftersom pastor Gripert gjort de flesta arrangemangen hade musiken hittills varit religiöst betonad. Nya potpurrier köptes in, men då dirigenten inte kände till denna typ av musik uppstod allt oftare meningsskiljaktigheter om tempo och dylikt.
Kåren delades i två läger: ett som stödde pastor Gripert och ett som önskade förändring. Den 6 april 1943 beslutade man om delning – en grupp bröt sig ur Hornmusikkåren och bildade Norrahammars musikkår. Gruppen bestod av Stig Johansson, Hans Palm, Hans Karlsson, Gösta Ekman, Ingvar Andersson, Bernt‑Erik Davidsson, Harald Sandahl, Bertil Filipsson, Sven Ekman, Erland Johansson, Hubert Johnsson, Bertil Magnusson och Arne Lidbom. Den 3 maj 1943 bildades Norrahammars musikkår.
Efter delningen tog arbetet ny fart. Musikstyckjunkaren vid A6 regemente, Oscar Peterson, anställdes som dirigent. Han lyckades sporra medlemmarna att överträffa sig själva – säkert ansträngde man sig lite extra för att visa att delningen varit riktig.
Intensiva enskilda studier startades och svårare musik kunde repeteras. Man fick även med Harald Ericsson som esskornettist och dessutom en skicklig notskrivare.
Repertoaren utökades successivt och regelbundna konserter hölls i Folkets Hus och utomhus. Fram till 1960‑talets början anlitades musikkåren regelbundet av köpingens föreningar vid fester och sammankomster. Redan vid 10‑årsjubiléet hade en avsevärd musikalisk skicklighet uppnåtts. Smålands Folkblad skrev efter jubileumskonserten: ”…Konserten blev en fullträff och man förvånade sig gång efter annan över att en amatörmusikkår kan nå en sådan hög standard… Man frapperades av den förnämliga frasbildningen och den utomordentliga nyanseringen. Det dynamiska innehållet kom också fram perfekt. Över lag visade orkestern stor jämnhet. Det hindrade dock inte, att många av orkesterns musiker kunde briljera med ett överraskande gott kunnande. Här bör konsertens solist, Bertil Filipsson, nämnas. Han spelade ’Nordisk fantasi för trumpet’ på ett sätt som hedrat vilken yrkesmusiker som helst…”
Av referatet att döma var allting välbeställt, men intresset för övningarna gick upp och ned. En del musiker flyttade och styrelsen fick arbeta hårt för att ha besättningen någorlunda fulltalig. Ofta lånades musiker från A6 inför konserter.
Frågan om en gossmusikkår diskuterades länge och 1947 påbörjades utbildningen av ett femtontal pojkar. Detta skulle trygga rekryteringen till den stora musikkåren, och 1978 – vid 40‑årsjubiléet – hade 20 medlemmar fått sin musikaliska utbildning via gossmusikkåren. Namnet ändrades med tiden till Ungdomsorkestern.
Den bästa perioden var under 1960‑talet med Henrik Thollin som dirigent – omtyckt och engagerad. Totalt har omkring 200 pojkar under längre eller kortare tid fått musikundervisning via musikkåren. Vid 40‑årsjubiléet var ett femtontal elever aktiva, om än utan full besättning för samövning i orkesterform.
| Ordförande | Tidsperiod | Kassör | Tidsperiod |
|---|---|---|---|
| Ingvar Andersson | 1949–1950 | Musikkårens | 1947–1963 |
| Gösta Ekman | 1951–1952 | Lars Svensson | 1964–1968 |
| Stig Johansson | 1953–1958 | J‑E Forsberg | 1969–1972 |
| Sigvard Sandahl | 1959– | Claes Svensson | 1974– |
Bertil Andersson, Ivar Neuman, Ingemar Badman, Oscar Petersson, Sture Berg, Sigvard Sandahl, Gösta Ekman, Gösta Sjögren, Harald Ericsson, Gösta Sjökvist, Ronny Ericsson, Gunnar Stenström, Karl‑Erik Gustavsson, Henrik Tholin, Måns Jonsson, Gunnar Törnkvist, Harald Lagerstrand, Gunnar Walldén.
I takt med att allt fler musikkårer bar enhetlig klädsel ansågs det lämpligt att även Norrahammars musikkår skulle anskaffa uniform. Den 1 maj 1954 bar musikanterna ljusblå uniformer och vita mössor, vilket väckte stor uppmärksamhet. Efter kommunalfullmäktiges beslut om anslag på 4 500 SEK förekom polemik i pressen – summan motsvarade ungefär kostnaden för uniformerna, som betalats med lotterimedel och banklån.
1965 köptes mörkblå uniformer; 1968 tillkom mössor i samma färg. 1972 kompletterades med vita skärp och axelgehäng. Uniformerna förnyades successivt så att alla aktiva hade nya inför 40‑årsjubiléet.
Under stor del av musikkårens historia har 1:a klarinettstämma varit svårast att besätta – instrumentet är krävande för amatörer. 1954 hälsades därför f.d. musikstyckjunkaren Gösta Sjökvist välkommen som medlem – en flitig notskrivare som även gav lektioner på klarinett och saxofon.
När de militära musikkårerna utreddes och lades om aktualiserade styrelsen en saxofontrio, som medverkade första gången vid 20‑årsjubiléet 1958. Tromboner började användas alltmer och kom att stanna, eftersom moderna arrangemang skrevs för trombon i stället för tenorbasun. De instrument som saknades vid 40‑årsjubiléet var oboe och fagott – svåra instrument som man hoppades se till 50‑årsjubiléet.
Från 1943 var Oscar Petersson engagerad som dirigent och musikledare. Under hans ledning växte musikkåren från 10 till ett 20‑tal man och nådde god standard. Han ansvarade även för Ungdomsorkestern. Efter vissa motsättningar mellan styrelsen och Petersson slutade han i maj 1958 och vice dirigent Gösta Sjökvist tog över.
Sjökvists period innebar ytterligare uppryckning. Genom kontakter inom militärmusiken provspelade han och skrev nya arrangemang; repertoaren moderniserades. Han ledde även Ungdomsorkestern under 4–5 år. 1972 blev han sjuk och pensionerades som dirigent vid årsskiftet 1972/73.
Via Regionmusiken fick kåren därefter en ny dirigent: förste regionmusikern och trombonisten Arne Jarnheden. Först på prov, både för att se om tjänsten kunde kombineras med verksamheten och för att bedöma om kåren var värd att satsa på. Som vid tidigare dirigentbyten ökade intresset och ansträngningarna – Jarnheden kom att stanna.
Under flera år hölls årliga konserter i Norrahammars Folkets Hus, men i och med att allt fler skaffade TV minskade publiken och konserterna upphörde 1961.
Sedan 1953 har musikkåren årligen anordnat en kyrkokonsert i Norrahammars kyrka i slutet av november – alltid välbesökt. Vissa år har konserter även hållits i Barnarps, Sandseryds, Byarums och Svenarums kyrkor.
Utomhuskonserter har sedan 1944 hållits varje år på flera platser i Norrahammar och, efter kommunsammanslagningen, även i Hovslätt, Jönköping, Tenhult och Taberg. Vid några tillfällen har konserter gjorts tillsammans med musikkårerna i Anderstorp, Skillingaryd och Huskvarna.
Under 1970‑talet ordnades marschkonserter i olika områden i Norrahammar – mycket uppskattade.
I samarbete med Landstinget har konserter hållits på sjukvårdsinrättningar och ålderdomshem. Även Elmia (mässor/utställningar) började anlita musikkåren, vilket innebar spelningar för större publik.
Det mest uppmärksammade och återkommande engagemanget är Jönköpings Vaktparad. Köpmannaföreningen engagerade sedan 1972 musikkåren (eller annan musikkår när vi inte kunde) 7–8 lördagar vår och höst. Vaktparaden går genom centrala Jönköping där musikkåren spelar under cirka en timme.
Vi hyllar Sigvard Sandahl med stolthet och djup uppskattning – en man vars engagemang, drivkraft och kärlek till musiken formade Norrahammars musikkår till den starka och levande gemenskap den är i dag.
När Sigvard tog sig an rollen som ordförande 1959 inleddes ett ledarskap som kom att sträcka sig över 50 (!) imponerande år. Under denna tid blev han inte bara en ledare utan själva motorn i musikkårens utveckling. Med varm omtanke, beslutsamhet och en sällsynt förmåga att se potential i människor och idéer ledde han kåren framåt – steg för steg, ton för ton.
Sigvards insats märktes på alla nivåer. Tack vare hans vision växte kåren både i antal och i musikalisk styrka. Han såg möjligheter och gjorde verklighet av det som för många bara var drömmar. För många musikanter och drillare var han en inspiratör, en trygg mentor och en förebild som visade vad gemenskap och engagemang kan skapa när alla kan vara med.
Som kulturbärare var Sigvard en ovärderlig kraft, något som också uppmärksammades genom Jönköpings kommuns kulturpris. Hans passion för musiken och hans djupa kärlek till Norrahammar märktes i allt han företog sig. Han värnade om traditionerna samtidigt som han uppmuntrade utveckling – en balans som gav musikkåren både själ och framtidstro.
Sigvards arv lever vidare. Det känns i varje repetition där glädje, gemenskap och musikalisk utveckling står i centrum. Hans gärning har satt tydliga och varma avtryck som kommer att fortsätta prägla Norrahammars musikkår i generationer.
Det är med glädje, tacksamhet och djup respekt vi hyllar Sigvard och allt det han skapade. Hans anda kommer alltid att vara närvarande – som en trygg grundton i musikkårens fortsatta resa.